Oktober

Det var kul att träffa Das K. Han sa att han saknat mig, och att han insett det nu när vi träffats. Han sa också att han älskade mig, och att jag var hans längsta relation. Det lät lite homo, men jag sa att vi hade en trygg relation, som inte behövde vårdas så aktivt, och att det var skönt.

Vi såg ett avsnitt av The Trip, avsnittet där de dricker en drink som ser ut som slem och improviserar en scen där den ena tvingar den andre att dricka upp sitt eget slem. ”Drink it!”

Sen gick vi ut. Det låter alltid roligare än vad det egentligen är. Känns som vi kunde ha fått mycket mer för pengarna om vi gått till en restaurang istället. Nu blev det gatukioskshamburgare, och pustervik med dyrt inträde. Men det händer ingenting där. Och det händer aldrig något när vi inte är såna som är bra på att  ta kontakt med människor. Och jag vill inte ens prata med människor jag inte känner. Vi var där i knappt en timme, och sen åkte vi hem. Vi hann inte ens säga hejdå. Jag sprang till min spårvagn allt vad jag hade.

Annonser

konstig_kille_82

I lördags var vi på konstmuseet. Det var trevligt. Jag uppskattade dock sällskapet mycket mer än Jan Lööfs serier och Frida Kahlos självporträtt.

Jag gillar kultur. Det är inte det. Men jag verkar gilla idéer och teorier mer än vad jag gillar att bekräfta att verkligheten är verklig. Jag har inget behov av att se med egna ögon. Det är vad jag har kommit fram till. Varje gång jag varit på en utställning blir jag påmind om att det inte ger mig något egentligen. Tavlorna är fina. Man ser resultatet av duktiga människor som fått utlopp för sin kreativitet, levt spännande liv, följt sina hjärtan och blivit lite galna. Känslan efteråt är ungefär som den man får efter att ha ätit på McDonalds. Det är svårt att begripa vad man skulle där och göra. Det är sällan en hamburgare lever upp till suget man hade innan man åt den.

Jag gillar tanken på att vara en person som går på utställningar. Tanken på att vara någon jag inte är. Ibland undrar jag när mina tonår ska sluta.

jan lööf

konstmuseet

Mina händer är fulla av tomma ölglas

Ane Brun var bättre än förväntat igår (på Trädgår’n). Jag gillar att vi av någon anledning hamnade längst fram, cirka en meter från scenen. Trummorna i Do you remember går inte att tacka nej till. Man börjar dansa vare sig man vill eller inte. Vore jag Ane hade jag haft dem i varenda låt. De var roligt att José Gonzalez trollades fram och spelade gitarr och sjöng med i Worship. För övrigt vill jag påpeka att Linnéa Olsson var riktigt stabil. Kom ihåg var du nästan hörde det först.

Vädret var fint. Vi skyndade oss till hållplatsen och tog vagnen innan nattaxan trädde i kraft. På väg hem såg vi ungdomarna som skulle festa sönder natten. Jag tänkte på att det var tio år sedan jag själv var arton.