Att vara med Alex Schulman är som att springa uppför en sommaräng

Jag har förvånat mig själv igen. Jag har börjat läsa Alex Schulmans självbiografiska roman med töntigtklingande titel. Det låter som en romcom-version av titeln till en random Bukowski-dikt. Hur Alex beskriver situationer och möten är däremot överraskande bra. Jag blev bokstavligen tagen på sängen. Eller iaf soffan. Jag blev sittandes där och läste boken i tre timmar. Det var inte ens meningen att jag skulle börja. Men när jag väl gjorde det var det något ångestframkallande och tröstande som fick mig att fortsätta sida efter sida. Det var också fint på något sätt. Alex är en så pass självmedveten person att jag känner igen mig allt för väl. Det är nästan som om han berättar om ett liv jag kunde ha haft om omständigheterna varit lite annorlunda. Han berättar om parallellvärlden jag aldrig föddes till. Om jag hade varit någon annan hade jag förmodligen varit Alex Schulman.