Hur bra är bäst?

Såg det där Skavlan-avsnittet som Schulman skrivit om i sitt blogginlägg. Avsnittet där Anja Pärson är med och nämner att hon bor i Monaco. Hon berättar om att hon gillar att vara en sådan som är bäst i världen när hon gör något. Jag vill också vara en sådan som är bäst i världen. Jag vet bara inte i vad. Jag måste kanske utsätta mig för många fler saker så att jag vet vad jag är sugen på. Jag skulle åtminstone aldrig flytta till ett annat land för att slippa betala skatt (om det nu är det Anja gjort). Rätt ska vara rätt!

Jag är nog i alla fall bland världens tusen bästa när det gäller elitistisk humanism. Jag gillar när människor har bra smak och gör sitt bästa, men jag vill att det ska ske solidariskt. Det är så jag vill leva. Jag vill att vi ska göra vårt bästa och att vi ska ta hand om varandra.

(Jag är också bland världens tusen främsta när det gäller att tänka en sak och göra något annat. Man kan nästan tro att jag är Moderat.)

Annonser

Att vara med Alex Schulman är som att springa uppför en sommaräng

Jag har förvånat mig själv igen. Jag har börjat läsa Alex Schulmans självbiografiska roman med töntigtklingande titel. Det låter som en romcom-version av titeln till en random Bukowski-dikt. Hur Alex beskriver situationer och möten är däremot överraskande bra. Jag blev bokstavligen tagen på sängen. Eller iaf soffan. Jag blev sittandes där och läste boken i tre timmar. Det var inte ens meningen att jag skulle börja. Men när jag väl gjorde det var det något ångestframkallande och tröstande som fick mig att fortsätta sida efter sida. Det var också fint på något sätt. Alex är en så pass självmedveten person att jag känner igen mig allt för väl. Det är nästan som om han berättar om ett liv jag kunde ha haft om omständigheterna varit lite annorlunda. Han berättar om parallellvärlden jag aldrig föddes till. Om jag hade varit någon annan hade jag förmodligen varit Alex Schulman.

Fort som en vinterdag

[Det här är en dikt som jag var/är väldigt förtjust i. Den skrevs 2005 av Tobias som brukade bo i Borås. Senare flyttade han till Malmö. Kanske bor han där än. Om du träffar en bibliotekarie som heter Tobias så är det säkert han.]

Fort som en vinterdag

Stackars Marie.
Hon fick alltför ofta
lyssna på
sina föräldrars
soundtrack.
De spelade varken
smäktande stråkar
eller fyrhänt piano
utan snarare
slagverkssymfoni.
Tongångar som håller händerna
över öronen
och tungan tätt sluten
mellan tänderna.
Allt som fanns kvar
var
ögonlockens slöja
och drömmar om
en levande
dröm
utan oljespill
av verkligheten.

Stackars Marie.
Hennes känsloliv slog knut på sig självt
redan innan hon nådde tonåren.

Vi sov i samma säng en gång.
Men det var hennes lillasyster
jag egentligen ville ha.

Med huvudet på min arm
berättade Marie mycket
som
lät
högt och ljudligt
och jag
höll kvar varje ord
ljudandes
tydligt
i mig.

Hon brukade skriva på väggar
och armar:
”Jag är rädd att de
skrattar i smyg
åt mig”.

Jag tänker fortfarande
på Marie ibland.
Höjer musiken
ett snäpp
på stereon
och låter tankarna
försvinna bland
klassrum
och försvunna
pusselbitar.
Samma skrik
ekar fortfarande
från vår
skolkorridor.
Det är ingen som lyssnar
nu som
då.

i taket lyser pretentionerna

11 januari 2005

idag vann jag 100 kr på triss!
idag hundra, imorgon 50 miljoner!
med pengarna köpte jag två nitlotter,
och sparade resten. ekonomisk som man är.

dagens författarbesök: johanna thydell (tror
det stavas så). hon pratade lite om sitt 24åriga
liv och sin hitbok (i taket lyser stjärnorna). hon
var charmig och ödmjuk på ett pretentiöst sätt.
och i mina ögon lös stjärnorna och det kändes inspirerande
på något sätt, även om hennes bok inte är bland de
bästa jag läst. hon påpekade flera gånger att hon
inte vill verka pretto, men jag stämplade henne
med min stora pretto-stämpel. and thats it. och
efter lektionen ville flera få sina pocketböcker
signerade, jag hade inte med mig min bok för jag
tror inte på sånt. som om livet blir bättre av
att ha någon annans signering i min pocketbok.
nåja, får sluta vara så negativ.
egentligen är jag snäll.

bah. blev sugen på att dricka öl nu.
får köpa imorgon. läste iaf sartres pjäs,
inför lyckta dörrar, eller vad den nu heter
på svenska. av någon anledning kunde jag allt
redan, men det var bra att läsa den, nu kan
jag bocka av den från läslistan och leka pretto.

Två goda vänner från Sydamerika

Potatisen kommer ursprungligen från Sydamerika. Potatisen blev populär i Sverige på 1800-talet. Det sägs att det skedde i samband med att folk upptäckte att det kan användas vid framställning av brännvin. Att potatis är mättande har säkert också något med saken att göra.

Tomaten kommer också från Sydamerika. Den hade funnits i Norden i några hundra år, men började ätas mer regelbundet i Sverige först på 1920-talet. I början var det många som tyckte att tomaten såg äcklig ut. Fortfarande är det många i Sverige som inte upptäckt att tomaten blir extra god om man saltar den lite, eller att den har en bästis som heter fetaost.

tomater med fetaost

Enkla och sociala regler i Wordfeud

Jag vet att du älskar Wordfeud. Men du måste sansa dig. Om du svarar på allt genast kommer folk förstå att du inte har ett liv. Även om du råkar ha tid att döda och är helt otroligt uttråkad, är det bra att vänta några timmar extra bara för att vara på den säkra sidan. När du väl börjat svara är det okej att svara snabbt i några omgångar, förutsatt att din motpart gör likadant. Se dock till att du inte fortsätter lägga nya ord efter tre-fyra omgångar. Variera snabba omgångar med en längre period av tystnad. Kom ihåg, du vill inte verka desperat. Spela hellre mot fler personer samtidigt. På så sätt kan du kan hålla dig sysselsatt utan att enskilda motspelare känner att du flåsar dem i nacken.

Wordfeud

Du vill inte heller att folk ska tro att du fuskar. Det gäller att se till att man är bra, men inte misstänksamt bra. Om du bara lägger ord på över hundra poäng är sannolikheten stor att ingen kommer spela mot dig framöver. Det i sig är inte så farligt. Däremot kommer alla prata om dig i fikarummet. Du kommer bli känd som fuskaren. Även om du inte fuskar. Och blir man känd som fuskare på något banalt som Wordfeud är man så gott som fuskare i allt. Om du märker att folk tystnar när du kommer in i rummet är det förmodligen redan för sent. Håll tillbaka dina lustar att krossa dina kolleger/vänner i omgång efter omgång. Då och då kan du lägga dåliga ord avsiktligt. Lägg däremot inte enbart dåliga ord. Folk i din omgivning kommer att tro att du är dum i huvudet. Du vill inte bli känd som kollegan/vännen med ett ordförråd som en tolvåring.

Wordfeud har förvisso en chatfunktion, men håll dig borta från den. Varje gång du skriver något i chatten multipliceras din desperation med antal meddelanden du skrivit. Största kardinalfelet är att skriva till någon och be dem lägga ett ord. Det är inte bra. Det är inte bra alls.

konstig_kille_82

I lördags var vi på konstmuseet. Det var trevligt. Jag uppskattade dock sällskapet mycket mer än Jan Lööfs serier och Frida Kahlos självporträtt.

Jag gillar kultur. Det är inte det. Men jag verkar gilla idéer och teorier mer än vad jag gillar att bekräfta att verkligheten är verklig. Jag har inget behov av att se med egna ögon. Det är vad jag har kommit fram till. Varje gång jag varit på en utställning blir jag påmind om att det inte ger mig något egentligen. Tavlorna är fina. Man ser resultatet av duktiga människor som fått utlopp för sin kreativitet, levt spännande liv, följt sina hjärtan och blivit lite galna. Känslan efteråt är ungefär som den man får efter att ha ätit på McDonalds. Det är svårt att begripa vad man skulle där och göra. Det är sällan en hamburgare lever upp till suget man hade innan man åt den.

Jag gillar tanken på att vara en person som går på utställningar. Tanken på att vara någon jag inte är. Ibland undrar jag när mina tonår ska sluta.

jan lööf

konstmuseet