Fort som en vinterdag

[Det här är en dikt som jag var/är väldigt förtjust i. Den skrevs 2005 av Tobias som brukade bo i Borås. Senare flyttade han till Malmö. Kanske bor han där än. Om du träffar en bibliotekarie som heter Tobias så är det säkert han.]

Fort som en vinterdag

Stackars Marie.
Hon fick alltför ofta
lyssna på
sina föräldrars
soundtrack.
De spelade varken
smäktande stråkar
eller fyrhänt piano
utan snarare
slagverkssymfoni.
Tongångar som håller händerna
över öronen
och tungan tätt sluten
mellan tänderna.
Allt som fanns kvar
var
ögonlockens slöja
och drömmar om
en levande
dröm
utan oljespill
av verkligheten.

Stackars Marie.
Hennes känsloliv slog knut på sig självt
redan innan hon nådde tonåren.

Vi sov i samma säng en gång.
Men det var hennes lillasyster
jag egentligen ville ha.

Med huvudet på min arm
berättade Marie mycket
som
lät
högt och ljudligt
och jag
höll kvar varje ord
ljudandes
tydligt
i mig.

Hon brukade skriva på väggar
och armar:
”Jag är rädd att de
skrattar i smyg
åt mig”.

Jag tänker fortfarande
på Marie ibland.
Höjer musiken
ett snäpp
på stereon
och låter tankarna
försvinna bland
klassrum
och försvunna
pusselbitar.
Samma skrik
ekar fortfarande
från vår
skolkorridor.
Det är ingen som lyssnar
nu som
då.

Advertisements