Kärlek – ett frivilligt Stockholmssyndrom?

Jag vet inte om det är något i tiden eller om det är först nu jag ser kopplingen. Såg filmen A life less ordinary (1997) igår. Den handlar om städaren som av misstag kidnappar den rike chefens dotter.  En högst ordinär film med några roliga scener. Dock inget jag rekommenderar om man inte vill se Ewan McGregor i ful frisyr. Filmen påminner till viss del om Almódavars Tie me up! Tie me down! (1990) med Antonio Banderas i både huvudrollen och i ett par jeans som inte åldrats värdigt.

a life less ordinary

Båda filmerna kretsar alltså kring män som av en eller annan anledning kidnappar kvinnor som sedan blir förälskade i sina kidnappare. Givetvis är det moraliskt och juridiskt förkastligt att bokstavligen kidnappa någon annan individ. Ska man ens behöva påpeka sådant?

tie me up tie me down

Men det här är alltså en symbolik som drar paralleller mellan en obehaglig situation och kärlek. Situationer där ens personlighet formas av någon annans händer, önskemål och närvaro. Och frågan är om det inte är just det som sker varje gång man gör något för någon annan. I romantikens namn blir allt tillåtet. Typiskt. Utanför bioduken och dvd-skivan (eller torrent-filen som i det här fallet) blir givetvis även männen kidnappade.

Vare sig man blivit fångad av en stormvind eller lyckats undvika det hittills kan man trösta sig med den här fina låten:

Cults – Abducted (Spotify)

Annonser