Oktober

Det var kul att träffa Das K. Han sa att han saknat mig, och att han insett det nu när vi träffats. Han sa också att han älskade mig, och att jag var hans längsta relation. Det lät lite homo, men jag sa att vi hade en trygg relation, som inte behövde vårdas så aktivt, och att det var skönt.

Vi såg ett avsnitt av The Trip, avsnittet där de dricker en drink som ser ut som slem och improviserar en scen där den ena tvingar den andre att dricka upp sitt eget slem. ”Drink it!”

Sen gick vi ut. Det låter alltid roligare än vad det egentligen är. Känns som vi kunde ha fått mycket mer för pengarna om vi gått till en restaurang istället. Nu blev det gatukioskshamburgare, och pustervik med dyrt inträde. Men det händer ingenting där. Och det händer aldrig något när vi inte är såna som är bra på att  ta kontakt med människor. Och jag vill inte ens prata med människor jag inte känner. Vi var där i knappt en timme, och sen åkte vi hem. Vi hann inte ens säga hejdå. Jag sprang till min spårvagn allt vad jag hade.

Hur bra är bäst?

Såg det där Skavlan-avsnittet som Schulman skrivit om i sitt blogginlägg. Avsnittet där Anja Pärson är med och nämner att hon bor i Monaco. Hon berättar om att hon gillar att vara en sådan som är bäst i världen när hon gör något. Jag vill också vara en sådan som är bäst i världen. Jag vet bara inte i vad. Jag måste kanske utsätta mig för många fler saker så att jag vet vad jag är sugen på. Jag skulle åtminstone aldrig flytta till ett annat land för att slippa betala skatt (om det nu är det Anja gjort). Rätt ska vara rätt!

Jag är nog i alla fall bland världens tusen bästa när det gäller elitistisk humanism. Jag gillar när människor har bra smak och gör sitt bästa, men jag vill att det ska ske solidariskt. Det är så jag vill leva. Jag vill att vi ska göra vårt bästa och att vi ska ta hand om varandra.

(Jag är också bland världens tusen främsta när det gäller att tänka en sak och göra något annat. Man kan nästan tro att jag är Moderat.)

Att vara med Alex Schulman är som att springa uppför en sommaräng

Jag har förvånat mig själv igen. Jag har börjat läsa Alex Schulmans självbiografiska roman med töntigtklingande titel. Det låter som en romcom-version av titeln till en random Bukowski-dikt. Hur Alex beskriver situationer och möten är däremot överraskande bra. Jag blev bokstavligen tagen på sängen. Eller iaf soffan. Jag blev sittandes där och läste boken i tre timmar. Det var inte ens meningen att jag skulle börja. Men när jag väl gjorde det var det något ångestframkallande och tröstande som fick mig att fortsätta sida efter sida. Det var också fint på något sätt. Alex är en så pass självmedveten person att jag känner igen mig allt för väl. Det är nästan som om han berättar om ett liv jag kunde ha haft om omständigheterna varit lite annorlunda. Han berättar om parallellvärlden jag aldrig föddes till. Om jag hade varit någon annan hade jag förmodligen varit Alex Schulman.

16 mars 2005

syster fyller år om två dagar. tror jag.

jag: vad vill du ha?

hon: vet inte, parfym eller nåt?

jag: parfym? hm… (det är ju fan dyrt!) aja, vi får se.

hon: vi får se? ja, det bådar ju gott.

jag: vill du inte ha nån pocket istället?

för övrigt är det bara regn hos mig. bokstavligen.
skolan går åt helvete. hurra hurra! ska prata med
en tant på fredag, jag har inget att säga. jag är inte
arg längre.

jag har iaf lånat jättemånga böcker på biblioteket.
det är bra att utbilda sig själv, speciellt genom att
skita i kurslitteraturen och bara läsa sånt som intresserar
en. Bachtin, here i come. eller hur han nu stavas. undrar
om han ens heter så, eller om det är min hjärna som inte
orkar?

igår var jag jättenära att vinna 25 tusen i 25 år. jag var
bara en jävla ”tv-ruta” ifrån! ett tag var det lite pirrigt,
helt i onödan. idag är jag bakfull. sov 4 timmar. orakad.
luktar förmodligen skit också. eller iaf rök. sensmoral:
hellre röklukt än skitlukt. på tal om det var det nån
som släppte sig på bussen igår. fräscht säger jag. jag tittade
strängt omkring, men kunde inte se den skyldige.
jag tänkte: åh, nu tror de att det var jag!

Alla dessa tåg jag inte missat

Nu för tiden blir jag nervös och grinig inför resan när vi ska åka någonstans med katten. Ibland är han duktig men ibland vill han inte in i kattburen alls, och då börjar jag inbilla mig att vi kommer bli sena och missa tåget. Vi kommer stå där på perrongen och se tåget åka. Våra ögon kommer fyllas av ångest och tårar. Därefter kommet vi börja bråka och skylla på varandra. Jag kommer börja tänka på alla timmarna vi förlorat, och allt roligt vi kunde gjort för pengarna istället för att köpa nya biljetter. Men, men. Det gick bra den hör gången också. Nu sitter vi på tåget och har precis passerat Värnamo. Det är roligare att åka tåg på dagen. Inte för att det finns så mycket att se, men för att det det finns möjlighet att kunna se något. Jag såg t.ex. en ”hipsterkille” med en bärbar PC!

Just nu är klockan 14:03. Någonstans har någon lyssnat på Ekot. Nu går deras liv vidare, liksom vår resa.

Fort som en vinterdag

[Det här är en dikt som jag var/är väldigt förtjust i. Den skrevs 2005 av Tobias som brukade bo i Borås. Senare flyttade han till Malmö. Kanske bor han där än. Om du träffar en bibliotekarie som heter Tobias så är det säkert han.]

Fort som en vinterdag

Stackars Marie.
Hon fick alltför ofta
lyssna på
sina föräldrars
soundtrack.
De spelade varken
smäktande stråkar
eller fyrhänt piano
utan snarare
slagverkssymfoni.
Tongångar som håller händerna
över öronen
och tungan tätt sluten
mellan tänderna.
Allt som fanns kvar
var
ögonlockens slöja
och drömmar om
en levande
dröm
utan oljespill
av verkligheten.

Stackars Marie.
Hennes känsloliv slog knut på sig självt
redan innan hon nådde tonåren.

Vi sov i samma säng en gång.
Men det var hennes lillasyster
jag egentligen ville ha.

Med huvudet på min arm
berättade Marie mycket
som
lät
högt och ljudligt
och jag
höll kvar varje ord
ljudandes
tydligt
i mig.

Hon brukade skriva på väggar
och armar:
”Jag är rädd att de
skrattar i smyg
åt mig”.

Jag tänker fortfarande
på Marie ibland.
Höjer musiken
ett snäpp
på stereon
och låter tankarna
försvinna bland
klassrum
och försvunna
pusselbitar.
Samma skrik
ekar fortfarande
från vår
skolkorridor.
Det är ingen som lyssnar
nu som
då.

Thomas om Fredrik

Jag har läst ut Thomas Bodströms bok om sin tid i svensk politik: Inifrån. Makten, myglet, politiken. Jag brukar inte läsa politiska böcker, men borde kanske börja. Boken var lättläst och intressant. Boken handlar inte först och främst om Moderaterna, men de får sin beskärda del. Och ju mer jag läser och får veta om Moderaternas politik och ståndpunkter, desto svårare får jag för dem. Moderaterna är ett parti som gör sig bäst när man vet så lite som möjligt om dem. Så här tycker Thomas om Fredrik Reindfeldt (jag har läst boken på min iPad, så jag hittar inget bra sätt att klistra in texten, så det får bli en skärmdump):

Thomas om Fredrik

Bodström har i en annan del av boken summerat Moderaternas ställningstaganden genom tiderna:

Moderaterna har i princip varit emot allt som gör Sverige till ett bra land att leva i. Det är inget de talar högt om.